Här kommer en liten presentation av mig och min anknytning till frivilligarbetet…

1986 blev jag första gången ombedd av sociala att stödja en 11-årig flicka (och givietvis hennes mamma) som varit utsatt för sexuella övergrepp. Hon var först hos oss på vissa helger, sedan hela sommaren, för att slutligen bli "fosterhemsplacerad" hos oss pga att hon mådde så mycket bättre där än i sin hemmiljö!

Sedan har det fortsatt med flickor som har behövt stöd och som varit hos oss någon gång i månaden samt vid behov, dock inte någon mera "fosterhemsplacering" då jag själv hade flera småbarn varav ett med svårare handikapp som är krävande.. Man får i sin iver inte glömma att de barn och ungdomar som behöver stöd är i stort behov av att få vara i fokus och få full uppmärksamhet, inte gå runt och hamna i skymundan eller i andra hand..

Men, redan då väcktes tanken hos mig att vidareutbilda mig och arbeta med med människor och sociala frågor i någon form… Inte möta klienter bakom ett skrivbord utan mera arbeta tillsammans med dem… Så blev det också senare!

Under flera år har jag varit kontaktperson åt en mkt svårt schitzofren kvinna och där har mitt kontaktmannaskap sett annorlunda ut än tidigare. Ett sk. "utökat kontaktmannaskap" där jag ut över de vanliga "uppgifterna" fungerat som kvinnans formella företrädare i alla situationer. Ett mycket annorlunda uppdrag som gjort att jag ibland hamnat i motsattsförhållande till godman och förvaltare i min strävan för kvinnans bästa genom att kräva hennes rättigheter eller mot felaktigehter som begåtts!

Har även haft ett liknande uppdrag åt en begåvningshandikappad tjej där godmanskapet fungerade utmärkt men där istället föräldrar ville styra vardagen för den vuxna kvinnan mot hennes vilja som gjorde att det därför behövdes en nära kontakt som såg till henns bästa i stället för föräldrarnas!

Detta är några av de uppdrag jag har haft, Jag har inte något uppdrag nu och kommer nog inte heller att ha det på länge pga att jag som fd utbränd mkt noga måste betänka vad jag orkar att fullfölja och då kontinuitet är mkt viktigt för våra brukare så känns det inte rättvist att inte vara där för dem fullt ut! Däremot har jag anhöriga med flera uppdrag och jag brinner fortfarande för det!

Min son hade dessutom under flera år en kontakperson. Något som förmodligen kommer att bli aktuellt igen, men nu är han en ung vuxen som inte riktigt vill se behovet…

Men, i mitt arbete med olika personer i behov av stöd har nästan samtliga godemän/förvaltare, kontaktpersoner, stödpersoner osv då det är en förutsättning för dem att klara av sin vardag.

Jag har arbetat på de flesta ställen dessa människor "befinner sig på under deras liv" I det egna hemmet, på särkilda boenden, på behandlingshem, psykiatriska instutioner, och SIS statliga instutioner för tvångsintagna … tror nästan det enda jag ej varit verksam inom är kriminalvården!

Vikten för dessa personer av att få stöd från genuint intresserade och engagerade *frivilligarbetare* kan många gånger vara idet närmaste "avgjörande" för resten av deras liv. Det kan vara deras livlina. För mig är varje person som på detta sätt väljer att hjälpa en medmänniska en "vardagshjälte" … men på samma sätt är det lika förödande med fel person på denna plats då den personen genom försummlighet eller ointresse kan skapa ohållbara tragiska konsekvenser…(något medde nämner en del om i en tidigare tråd)

Så jag hoppas att denna sida blir ett forum för likasinnade att mötas och byta erfarenheter, både positiva och negativa föra att allt ska kunna fungera ännu bättre än idag!

Kram/Citronmeliss!