Min vardagshjälte nr 1.

Ja hur ska man börja, hmm kan väl försöka lite kort berätta hur allt började som ledde till att min mor donerade sin ena njure till mig.

Det började 1995 strax efter att jag som sjuttonåring fött min son Sebastian.

Allt var frid o fröjd med allt som småbarnsliv vill säga tills jag började gå ner kraftigt i vikt samt blev tröttare o tröttare. Efter ett antal läkarbesök och penicillinkurer mot urinvägsinfektion som ej hjälpte hamnade jag till sist på ludvikalasarett för att se om det kunde vara njurbäcksinflammation.

Vid det här laget kissade jag mer eller mindre blod och var hemskt nergången, de tog en massa prover och dan efter blev det Falun sen samma kväll Uppsalalasarett.

Hur som helst visade det sig att jag led av den sällsynta sjukdomen Good Pastures syndrom, dvs att kroppen bildar antikroppar mot sina egna vävnader.

Låg inne i ca ett halvår på Uppsala och fick en hel del konstiga behandlingar som räddade livet på mig men tyvärr ej mina njurar.

Detta resulterade i att jag fick gå i såkallad bloddialys under ett år 3 ggr i veckan 4,5 timmar åt gången puh.

Samtidigt var man småbarnsförälder vilket ju då var allt annat än lätt i sig.

Under detta år tog de en massa prover på min mor som absolut ville donera sin ena njure åt mig då hon såg hur jag led och sakta bröts ner. Detta var en självklarhet för henne precis som det skulle varit för mig om mitt barn drabbats.

Hon led av lite högt blodtryck men fick ändå tillslut veta att hennes njure passade precis till mig, ohh vad lyckliga vi var då!!

Hon var ju hela tiden rädd för att hon ej skulle kunna hjälpa mig vilket jag nu i efter hand förstått måste varit en jätte press för henne!

Efter att detta året gått och vi äntligen lades in på Uppsala för operation var vi båda jätteglada men dock lite rädda för att det skulle gå snett med avstötningar eller infektioner.

Dock gick operationen väl och efteråt kissade jag för första ggen på ett år, jipppii vad vi grät och skrattade tillsammans!

Allt gick som det skulle och jag mådde bättre än mamma tom efteråt, då hennes operation var större de fick göra ett stort snitt i ryggen på den tiden, numer gör de titthål.

En vecka var mamma kvar med mej sen skulle hon hem och vi grät och skrattade om vartannat, glada för att det gått så bra men ledsna för att hon var tvungen att lämna mej kvar.

Själv var jag bara kvar 2 veckor sen fick jag bege mej hemåt.

Det är så svårt att berätta hur mycket det betytt för mej att hon ställde upp och gav mig sin ena njure men hon gav mig ju livet åter födde mej på nytt!!!

Nu har hennes njure funkat bra hos mig i snart 12 år så det e helt otroligt, vi är båda glada för var dag som den vill stanna hos mig:).

Hon är för övrigt oxå världens bästa mamma trots tonårsbråk men då jag har en egen tonåring så vet jag att hur mycket de än bråkar med en älskar de dej djupt.

Min son var också ett av mina bidrag han är den som tvingat mej till att fortsätta då livet känts meningslöst, den som får mig att vilja vakna varje morgon trots att man ibland bara vill dra något gammalt över sig och jag älskar han och tänker se till att finnas där för honom så länge det bara går trots livets jobbiga stunder.

Mina vänner är oxå mina stöttepelare och då speciellt Agnes min bästa vän som alltid ställer upp trots att hon själv har det svårt just nu.

Mina vardagshjältar betyder så mycket för mig, jag älskar de högt.