Information

Hjälp vid sjukdom? Haha

2008-10-18 12:47 #0 av: [Norum]

Efter min trafikolycka 1995 , så ville de att jag skulle ha rehab på Frösöndacenter Rehabavdelning  .Då jag bara var timanställd, så var det försäkringskassan som skulle betala. Den kvinnan ansåg att det hade varit bättre om jag dött i olyckan och inte skaffade henne alla dessa besvär och de…

Efter min trafikolycka 1995, så ville de att jag skulle ha rehab på Frösöndacenter Rehabavdelning  .Då jag bara var timanställd, så var det försäkringskassan som skulle betala. Den kvinnan ansåg att det hade varit bättre om jag dött i olyckan och inte skaffade henne alla dessa besvär och det sa hon inför mina dåvarande chefer.Hon vägrade betala för en som i princip var död. -Jag betalar hellre efterlevande en pension. Hennes egna ord. Vi gick vidare till landstinget som sa att de aldrig brukar stå för kostnaderna, men skulle ringa upp henne på försäkringskassan och prata. Tog en vecka så fick jag ett samtal från en kvinna som var väldigt upprörd. Hon ville träffa mig och mina chefer. Det gick ju bra, sa jag.

Hon berättade för mig och cheferna att denna kvinna hade sagt exakt samma sak till henne. Det är upprörande att bara säga detta till en som är skadad. Självklart gör vi ett undantag i detta fall och betalar för din rehab. Försäkringskassans kvinna tar vi hand om.

Sen började min behandling med att jag skulle gå förmiddagar på rehab. Jag är ju en sådan person som biter ihop och gråter inombords. Vi hade en kvinna som hela tiden klagade och klagade, hon hade så ont att vi andra aldrig kunde ha sådan värk. Hon var värst. Svårt att gå. Men ofta såg vi henne springa till bussen och vrida på huvudet utan problem.Såg hon att någon annan i gruppen fick uppmärksamhet, så började hon skrika av smärta så alla kom och hjälpte henne istället. Vi som verkligen behövde personalens hjälp, fick den aldrig.

Om jag klagade över att en övning gjorde ont, så var hon över mig och sa att du vet inte hur det är att ha riktigt ont, det vet jag.

Så jag slöt mig i stället och led i det tysta. Försökte hjälpa mig själv istället. Fick stämpeln enstöring.

Psykologen var ingen hjälp. Han ansåg att olyckan berodde på att min far var alkoholist. Vilket jag ansåg vara konstigt. Hade inte sett honom sedan 1961 och han dog på 80-talet. Men han fortsatte att tjata om det. Sen var det detta att jag fått pistol i nacken och magen. Det var också en bidragande orsak. Han pratade bara om dåtid och aldrig i nutid. Varför jag mår dåligt efter olyckan. Inte det som varit.

Arbetsterapeuten var inte bättre. Jag kunde ju baka några scones med hjälp av elvisp. Alltså var jag halvt arbetsför. Suck. Sen att jag satt i rullstol med enorma smärtor och inte kunde köra truck eller sortera brev, tog hon ingen hänsyn till.

Gymnastiska övningar var väldigt svårt för mig, då allt de gjorde gick ut på att kunna stå.

En sjukgymnast var bra. Han föreslog att bassängträning skulle göra vissa övningar lättare för mig, men då kom hon som hade så ont. Aldrig. Ingen bassäng. Får så ont. Så där sprack det.

Hela tiden blev jag motarbetad och kände att jag orkar inte. När jag klagade över värk, så sa de bara åt mig att rycka upp mig. Du sitter i rullstol, alltså har du inte så ont.

Vi fick träffa läkaren en och en. Jag talade då om att nacken och ryggslutet höll på att ta livet av mig. Sen att om man tog på mig, kändes det som om huden brann. Han gjorde en snabb undersökning och kom fram till att det var på grund av mitt bagage i livet. Hur det nu kunde spela in.

Den dagen jag kunde sluta där, var jag glad. De gav mig aldrig den hjälpen jag behövde utan knäckte mig istället. Jag sjönk ner i en djup depression och ringde psykolog på orten. Hon började med orden att jag arbetar bara halvtid och vet inte om jag har tid med dig. Dit gick jag aldrig mer. Har fått försöka klara mig själv istället.

Jag kämpade själv att försöka komma upp ur rullstol och det tog mig 2 år. Nu går jag med rollator. En seger för mig.

Under åren har jag varit på 3 smärtkliniker. Frösunda, Karlstad och Västerås.

Har även varit på undersökning för värme och kyla på Karolinska sjukhuset. Där konstaterades att jag klarade kylan i fingrarna väldigt högt och likadant vid värme. Med andra ord så var känseln inte som den skulle. Men hjälp fick jag inte.

Karlstad ansåg att om jag gick ner i vikt så skulle alla skador försvinna. Smala människor är friska människor. De ville inte hjälpa mig om jag inte bantade. Svaret de sände till min läkare i Arvika var att jag hade för många smärtor och skador och vikten var det  största  problemet. Sätt henne på svältkost, så försvinner allt. Han trodde inte sina ögon. Då hade han ändå fått fram att mitt ena knä var nästan odugligt, jag hade whiplash, 2 kotor som var krossade och fibromyalgi. Men mer hjälp fick jag inte.

Sen flyttade jag till Köping och fick en stafettläkare som jag skulle gå till. Första gången och sista så började hon med orden att jag var äckligt fet, har cirka 20 kg övervikt. Du ska leva på vatten i minst 2 veckor och inga mediciner. Inte ens astmamedicin. Receptionen hörde mig skälla ut henne efter konstens alla regler.

Kämpade själv för att kunna få en bra läkare. Tack och lov för Carema. En underbar läkare som ville jag skulle berätta allt själv. Han ville inte läsa journalerna. Han såg till att jag fick gå igenom massa undersökningar och magnetröntgen av ryggslutet. Det visade sig att jag hade 4 diskbråck, 2 trasiga kotor, en cysta som satt där ischiasnerven går ut på vänster sida. Då fick jag förklaringen till min svåra ischias på höger ben och varför ryggen gör så ont.

Har även fått helprotes på vänster knä. Smärtor i hela kroppen, ständig huvudvärk. Vi ska ta och testa lite i dina mediciner och ändra om, sa denna underbara läkare. Ryggen går inte att göra något åt. En operation kan göra att jag blir förlamad från midjan och nedåt. Så den risken tar jag inte.

Han remitterade mig till smärtkliniken i Västerår för utredning och hjälp. Jag fick tala med en läkare som ansåg att en epidural i ryggen kan ge mig smärtlindring. Det fick jag en gång och sen ringde han och sa att jag hade för många skador och smärtor för att de skulle kunna hjälpa mig och slängde luren i örat på mig. Tack och lov för min husläkare. Han har hjälpt mig stämma dem.

Så min tilltro till att få den hjälpen jag vill ha är lika med noll. Det är ju inte en till tablett jag vill ha utan hjälp att kunna leva med dessa smärtor. Känner att jag får göra allt detta själv. Ingen idé att be att få komma till specialister. De hjälper mig i alla fall inte. Bara för att jag har sådan värk i kroppen..

Detta är vad jag fick i hjälp av vår fina sjukvård. Har lite svårt att tro på dem.

Av Tatsja

 

// Skruttis

Godmanskap & Gmfinfo

Anmäl
2008-10-18 12:56 #1 av: [Norum]

Tack, Tatsja för att du ville dela med dig av hur det kan vara. Glad
Detta med myndigheter och sjukvård kan det skrivas HUR mycket som helst om. Det är ju tyvärr inte ovanligt..

 

// Skruttis

Godmanskap & Gmfinfo

Anmäl
2008-10-18 13:16 #2 av: AnneN

Tack Tatsa för att du delar med dig av det du varit med om!

Det är hemskt att se hur dåligt det egentligen kan fungera inom vården Gråter

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2008-10-18 13:20 #3 av: Tatsja

Det är bara en bråkdel av hur sjukvården behandlat mig. Tack och lov är jag stark i sinnet och orkar bråka. Men jag tänker på de stackarna som inte har den kraften.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-10-18 21:45 #4 av: ammie035

Tack!

Din historia liknar en mardröm, vilken tur att du inte gav upp Glad

Känner så väl igen mig i din beskrivning om att varken bli sedd,hörd eller trodd! Men det värsta är väl ändå att man undrar om det trott en från början hade man mått lite bättre då? Hade man varit mer rörlig mindre ont osv.

Mvh ammie

Anmäl
2008-10-18 21:51 #5 av: [Norum]

*4 Det kan man ju undra över. Tror de flesta har varit i den svängen.. Mitt värsta exempel var när jag var till läkaren med svullen mage och mådde fullständigt pyton. Hans råd var att jag skulle banta.. Sen blev jag så suk att jag åkte in akut en kväll, det visade sig att jag hade cancer! Tog nästan 2 år innan jag blev frisk, Cellgifter och operation höll på att ta knäcken på mig.. Fy för den lede! Skrikandes

 

// Skruttis

Godmanskap & Gmfinfo

Anmäl
2008-10-19 09:31 #6 av: Tatsja

Läkare kan vara hjärtlösa. Tyvärr.

#4 Tror inte man varit så mycket rörligare. I alla fall inte jag. Läkarna dömde mig till rullstol i hela livet. Kämpade själv i 2 år och sen blev det rollator. Vilket jag går med än idag. Balansen är inte som den ska.

 

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl