Dokument

Som storasyster

2008-11-09 21:16 #0 av: LiindaH

Livet som stora syster till någon med funktionshinder har inte alltid sina ljusa stunder.

Just nu på sajten är det en hel del prat om att vara syskon till någon med funktionshinder.
Jag kan i denna artikel berätta lite smått hur det är att växa upp med en lillasyster med lindrigt funktionshinder.
Men tyvärr inte vad hon har, då läkarna ännu inte kunnat fastställa vad det är för hinder hon har.


När jag var liten var jag ensam barn i sju år, rena drömmen, tills det kom 2 stycken tvillingar, av helt fel  kön för min del.
Vi kallar dom Anna och Elsa.
Jag hade ju beställt 2 lillebrorsor. Men det fick jag inte.

När Anna och Elsa var 2 år så kom den sista lilla krusdockan.
Vi kallar henne Wilma.
En liten krusdocka som fick smeknamnet Monstret för att hon var så jobbig enligt oss syskon. Även om Anna och Elsa bara var små så märkte alla väldigt tydligt att dom inte tyckte om att lilla Wilma som kommit ut.

Åren gick och både jag, Anna och Elsa tyckte Wilma var pesten själv.
Men vi tog oss igenom det också.
Det hann gå 10 år, innan skolan, läkarna, och resten av omgivningen märkte att allt inte stod rätt till hos Wilma. Skolan var knas, fast 4 klass kunde hon varken läsa, skriva, eller räkna, och då hade hon fått all hjälp hon kunnat enligt skolan.
Mamma våran satt hemma med henne och försökte, vilket gjorde att vi andra fick ännu mindre tid.

Under dessa 10 år, så märkte man även att Anna inte hade det lätt.
Det kom fram 1 år innan Wilma fick hjälp att hon hade ADHD.

En sak som resulterade i att alla syskon vart undersökta, och Wilma var den som ansågs ha det med.
Men när Wilma fick gå igenom fler tester så visade sig det komma fram mer och mer på henne, och ännu mindre tid för oss andra.
Både mamma och pappa var upptagna med läkartider, skolan, kommunen allt vad det handlade om.
Så eftersom jag vart äldst så fick jag ta hand om mina små syskon väldigt mycket under 2 år. Med skola och sådana saker.

2 år efter att Wilma fått hjälp, så började hon i "särskola", hon började på fritids, och så på sätt fick mamma mer tid för oss andra.
Vilket kan kopplas som lite sent för min del, även för Annas del.
Vi har fortfarande ingen höjdarkontakt med mamma.
Medans Elsa tar all tid hon kan. Hon har alltid varit mammas flicka.

Wilma däremot, hon fick åka och bo på korttidsboende 1 vecka i månaden för att mamma skulle få avlastning, hon hade en stödfamilj som hon bodde hos 1 helg i månaden.

Idag får Wilma jätte mycket hjälp.
Jag hoppas bara att dom snart ska fastställa vad hon har för "fel".
Så vi andra kan lugna ner oss.

Idag ser Wilma ut som vilken 13 åring som helst, pratar du bara 2 meningar med henne och ser henne jätte kort tid kan du aldrig tro att hon har ett funktionshinder.
Men sover du under samma tak som henne, eller är med henne 1 dag.
Märker du ganska omgående att allt inte är som det ska.

På så sätt är det väldigt jobbigt, för oss anhöriga speciellt familjen, när folk frågar vad det är för "fel" på henne, att bara kunna säga:
- Nej hon har nå funktionshinder, fråga mig inte vad.

Livet har varit jobbiga att växa upp med tillsammans med detta.
Men det ger en andra syner liver också.

Jag hoppas att andra syskon och anhöriga får hjälp med sina anhöriga omgående istället, för att nästan gå hela livet i ovetande vad som är fel.

Anmäl
2008-11-10 14:39 #1 av: AnneN

Tack för att du delar med dig. Verkligen en intressant artikel =)

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2008-11-12 19:38 #2 av: LiindaH

:) tack

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.