Annons:
Etikettkontaktpersoner
Läst 6751 ggr
LiindaH
5/18/09, 4:05 PM

Min syn som kontakperson.

Att vara kontaktperson är inte något man bara är, det har ett syfte, ett syfte som ofta kan vara svårt för visa att förstå. Det är inte många som förstår allvaret i att vara KP eller hur stort det är för brukaren.

Att vara kontaktperson till någon är ett stort uppdrag.
Även om det för visa inte låter stort och avancerat så är det ett uppdrag
som ska göra mycket nytta samtidigt som det ska bli ett nöje.
Alla kontaktpersoner ska få ut olika saker tillsammans med sina brukare
samtidigt som det ska ha samma syfte.

Tiden innan jag ansökte om att att bli KP så gick jag och velade väldigt
länge, tankarna var många, men funderingarna större.

Skulle jag bli en bra kontaktperson?
Har jag tiden?
Tålamodet?
Vad händer om jag inte trivs med brukaren?

Detta var några av sakerna jag tänkte på.
Jag pratade med mina kollegor på min arbetsplats, dom tyckte jag skulle söka.
Vilket jag gjorde, och fick komma på möte hos en handläggare.

Jag var verkligen jätte nervös inför detta.
Vad skulle dom tycka och säga?

Kom dit som ett litet fruset asplöv och darrade mig igenom mötet.
Sedan tog det inte lång tid innan dom kontaktade mig och berätta om X.
Tid bokades och vi åkte hem till X och träffade på familjen.
En helt bedårande familj och X var en jätte underbar människa.

Vi började ses redan den veckan och började lära känna varandra.
Allting funkade jätte bra mellan oss och dagarna flöt på riktigt bra när vi sågs.
Dock hade X´s anhörig större krav på mig som kontaktperson än jag ansåg att
jag skulle ha, så lite struligt blev det mellan oss.
Men inget vi visade för X.
Tyvärr så var jag alldeles för vek för att tala om min "kontakt" på LSS
hur jag kände och hur den anhöriga ställde krav på mig.
Jag ville inte sluta vara KP till min brukare, trivdes med henne.
Så bet ihop och gjorde som den anhöriga tyckte.
Var väl mest den som bestämde vad vi skulle göra, och gjorde upp våran
planering för varje gång vi skulle ses.

X´s var en person som hade rutiner, och sprack dom så blev det kaos.
Vilket gjorde det jätte svårt för mig när jag skulle avsluta mitt uppdrag.
Jag började träffa X mer sällan och det blev lite kämpigare än jag trott.

Jag blev ju tvungen att avsluta mitt uppdrag då jag ville flytta,
hade större planer utanför gamla staden.
Tiden kom och jag flyttade tillsammans med sambon.
Idag saknar jag att vara kontaktperson.
Eventuellt ett uppdrag som jag ska ta upp igen.
Men är det verkligen något jag vill göra?
Det finns så många olika uppdrag man kan ta på sig.
När vet jag om jag verkligen trivs med ett uppdrag?

Känns elakt mot min blivande brukare om jag ska skapa mig en
personlig relation med den, för att sedan överge brukaren, för att jag
inte trivdes med det hela..

Nej att vara kontaktperson är något för mig väldigt stort.
Man lär ta sig flera funderare innan man blir det.
Dels för sin egen fritid och sedan för brukarens skull.

// Liinda

Annons:
[Norum]
5/19/09, 12:36 AM
#1

Vad bra du har skrivit.. Förstår att det inte är så enkelt som man kan tro..

LiindaH
5/19/09, 12:42 AM
#2

nej enkelt är det inte…
Även om man ibland kan tycka det är enkelt.

// Liinda

annicabjo
5/19/09, 12:42 AM
#3

Jag håller med dig man måste ha tid och tålamod och att orka tampas med andra runt omkring, jag var kontaktperson åt en gravt utvecklingsstörd dam det tog två år innan jag blev "godkänd" helt av henne då släppte hon alla spärrar och vi kunde göra lite tillsammans inga stora saker men det blev stort för henne.

Sen la sig personalen på boendet sig i det hela och sa att jag inte fick komma på kvällar t ex då de tyckte jag skulle komma end lördagar och söndagar när de hade sina lunchraster eller middagsrast för att avlasta dom.

Tycker då inte att en kontaktperson ska vara en extra personal utan en kompis som kommer lite som det behagar, i början fogade jag mig lite och hjälpte till med både dusch och matning men blev lite tuffare och sa ifrån ( jag varken duschar eller matar mina kompisar) och då var jag inte vatten värd längre.

Jag slutade som KP efter 8 år jag orkade inte tjafsa mer och har bara en kvar nu som jag haft i sju år och där på det boendet är det aldrig snack om att vara extra personal när de ska luncha. 

tack för det… då är man en kompis och blir behandlad som en kompis det är så det ska vara.

Ps. Att komma som man behagar menar jag då under de förutsättnigar som finns och kompisen klarar av Ds.

Annica

Annica

LiindaH
7/3/09, 1:06 AM
#4

putt

// Liinda

Upp till toppen
Annons: