Vid utbildning av gode män används ofta boken "Ensamkommande barn" av Kerstin Fälldin/Görel Strand. Där står bl a på sidan 40 följande;" Det är också viktigt att tänka på att barnets bästa inte nödvändigtvis behöver vara boendets eller socialtjänstens  eller andra aktörers bästa, Gode mannen agerar i sin roll som barnets legala ställföreträdare och skall göra sitt bästa i samklang med barnets behov"

 I  "Riktlinger/checklista , god man för ensamkommande barn. utgiven av  SKL och arbetsgruppen överförmyndare och gode män i projektet Ensamkommande barn i Stockholms län står följande: "Gode mannen har både rätt och är skyldig att bestämma i frågor som rör barnets angelägenheter. Det är gode mannen som har det avgörande inflytandet över frågan om barnets boende. Har gode mannen en annan uppfattning än socialnämnden i frågan om boendet är det gode mannen som bestämmer"

När jag i mitt uppdrag som god man för ett ensamkommande barn som,  till mig framför klagomål och berättar om hur han vantrivs och känner sig illa behandlad och kränkt på sitt boende, vid ett flertal tillfällen påtalar detta förhållande för socialtjänsten så leder detta till ett antal möten där pojken själv med hjälp av tolk framför sina klagomål och sin önskan om att få byta till annat boende.

Det har nu gått nästan 6 månader sedan problemen först påtalades men det enda som hänt är att jag fått ett mejl från socialtjänsten som säger att, "Utredaren anser att ……. får sina behov tillfredsställda på ……….. och därför skall placeringen kvarstå"

När jag då hänvisar till de regler som nämns här ovan, så får jag svaret att; "Det gäller inte" och beträffande SKL:s regelverk så får jag höra att; "Det är bara rekommendationer!"

Kan någon juridiskt kunnig person tala om för mig hur man kan använda en bok som skriver regler som "inte gäller " i utbildningen av gode män. Om det nu är så illa så borde ju boken antingen dras in eller skrivas om i de delar som "inte gäller".

Som det ser ut nu med dessa oklara regler och anvisningar så är det ju fritt fram för socialtjänstens folk att bara hänvisa till den kommunala självbestämmanderätten och då är frågan; gäller svensk lag inte över den kommunala självbestämmanderätten ?

Samma godtyckliga förhållningssätt märks bl a i frågan om barnens ekonomi när de är placerade i familjehem/HVB-hem. På vissa boenden får barnen ett belopp varje vecka, c:a 450-600:-, som skall täcka behovet av fickpengar och inköp av kläder bl a. - medan barnen i andra boenden/kommuner inte får ett rött öre! Socialtjänstlagen säger bl.a. att "Alla barn skall ha rätt till samma levnadsstandard oavsett om det är svenska eller invandrade barn" Varför kan vissa kommuner bortse från denna lagtext?

godman2013